Jag gör min konst på mitt sätt.

Från händelser i livet som påverkat och berört mig. Glädje och sorg som alltid följer människan här i världen. Materialen jag använder skiftar. Trä när skogen är min egen att ta ur. Glas för färgerna och glädjen.

I Saharas sopor hittade jag skärvor av järnskrot. Där kom guldet in som uttrycker kontrasten som slog mig när jag flyttade till Cairo. Paris gators intressanta sopkvastar. Stockholms gamla koppartak.

Det är bara vid havet som taken får den ljuvliga gröna ärgen. Taken byts ut vid cirka 200 år av en firma som låter mig plocka ut de vackraste bitarna mot dagspriset för koppar. Det är det värt tycker jag. Efter 35 år gör jag med glädje fortfarande mina bilder av den gröna plåten.

Kvinnan är alltid i centrum i mina bilder. Förmodligen för att jag är kvinna. De senaste bilderna är starka kvinnor som uträttat storverk men som dödats för detta. Jeanne d'Arc är en av dem och Sankta Katarina som stoppades i spiketunnan in. Det finns oändligt många offer. Än i dag mördas många kvinnor, även i Sverige, varje år. För att de är kvinnor.

Andedräkter, Medelhavet med flyktingar, Sarons lilja och Kvinnor som leker med fåglar. Efter Egypten finns bilder kvar i mig som pockar på att komma ut. Men jag hinner inte allt. Jag bygger också alltid om där jag bor och jag flyttar ofta. Här i Sjövik har jag byggt Blå Lagunen, Röda havet och Andrum. Dags att hitta nästa objekt? Vi får se.

Karin Ana-Log Ward